Det här med tatueringar är väldigt intressant tycker jag, eller kanske allting runtomkring det och vad folk tänker och tycker. Nu har inte jag så många -än- och jag har fortfarande ingen stor -än- men samtidigt har jag inte bråttom heller känns det som.
Jag gör en när jag känner fört, det är inte så noga att det ska kännas "rätt" precis.
Haha det fucking fjantigaste jag vet är Miami Ink och La Ink där allt ska handla om varför personen tatuerar sig, i 9,9/10 fall så är det "-Ja detta gör jag för att markera ett viktig del i mitt liv och nu ska jag gå vidare YADAYADA". Jag menar, orka? Man gör väl en tatuering för att den är snygg? Nog för att man ska kunna stå för den och älska den, men måste man göra en sån jävla big deal av det?
Snacka om mjäk.

Sen har vi ju de som inte tycker om tatueringar och som säger "-Men, räcker det inte nu". Liksom nej? Jag kanske inte gillar grejer du gör eller hur du ser ut men inte klagar jag på det. Det känns lite jobbigt att vara vuxen (även om jag aldrig kommer bli det lol, men på papper är jag ju det) och känna att vissa inte tror att man kan bestämma över sin egen kropp. Det kommer aldrig att räcka, moahaha. Sen är ju jag ett jävla drygskåp också, säger någon till mig att jag inte ska göra något så gör jag det eftersom det är jag som bestämmer. Punkt. Än värre är det när jag hört att tatueringar är för andra klassens medborgare. Imo, det är lika illa som att säga att alla ifrån Finland är fyllon eller att alla ifrån Filipinerna är dumma i huvudet (nej det är ingenting jag hört men nu drar jag det som exempel). Och sen till det mest väsentliga, vad är egentligen en första klassens medborgare?

Helt ärligt, gör inte en sån big deal utav det. Det är bara hud och i slutändan är det ändå insidan som räknas.

Tattoo no. 3