Jaha då var det måndag, igen. Första dagen i en ny vecka, det är nu man ska ändra sig. Skärpa till sig, slå in lite vett i skallen. Kanske börja äta nyttigare, träna mer, bli en bättre människa, hälsa på släkten oftare. You name it. Måndagar är som mini-nyårsafton. Det är nu det händer!

Fasiken jag kan bli så förbannat trött på mig själv, jag är så sjukt blåögd och naiv. Jag kan i princip göra vad som helt för att andra ska må bra, vara nöjda med tillvaron. Hela min uppväxt har jag i princip blivit utnyttjad utav människor, kompisar. Jag har alltid varit medveten om att vi egentligen inte är kompisar, men att det ska se ut så. Åh, jag fattar inte varför och jag kan inte förklara det heller. Just när det händer så bryr jag mig inte, jag kan "leka" kompis ett tag så blir någon annan glad. Men efteråt får jag en så förbannad ångest, vilken bortslösad tid! Varför gör jag såhär mot mig själv? Kan det vara så mesigt som att jag är för snäll? Jag ställer upp bara för att vara snäll? Det handlar liksom inte heller om att jag inte kan säga nej, för det kan jag, och med måtta om det krävs.

Nej, jag kommer nog aldrig förstå mig på fenomenet mig själv. Men jag försöker.

Nu ska jag storstäda mitt rum, vårstädning. Att städa för mig alltid att må bra, ut med det gamla äckliga! In med nytt och fräscht!